Det var inte ett medvetet beslut eller årtal vi haft i huvudet länge. Det dök snarare upp som en konsekvens av allt annat.

Livsstil, vilja och rimlighet var några aspekter som vi tog hänsyn till. När vi sedan började räkna baklänges utifrån våra förutsättningar och vart vi ville vara och livet vi vill leva i väntan på vår resa. Här blev ekonomi, tid, ork och viljan att kunna fortsätta leva och uppleva trots sparande. Dialog, excel-ark och omvärldsbevakning blev 2035 då där vi landade.

2035 är tillräckligt långt bort för att inte störa nuet. Men tillräckligt nära för att kännas verkligt. Det är en märklig balans. Ett årtal som varken stressar eller försvinner i dimma.

Det finns något befriande i att välja ett år som inte är “nästa möjliga”. Inget hetsande, inget maxande. Bara en lugn acceptans av att vissa saker blir bättre när de får ta tid.

Åldern spelar förstås in. Livssituationen också. Men framför allt handlar det om att vilja resa utan att vi inte behöver bevisa något. När tempot redan sänkts. När resan inte är en paus från livet, utan en förlängning av det.

2035 är inte ett löfte om vad eller perfekta förutsättningar. Det är ett beslut om rimliga sådana.

Och kanske är det just därför det känns rätt!